Alla inlägg av Lisa

Som namnet på bloggen antyder gillar jag att springa. Den senaste tiden har jag dock inte sprungit särskilt mkt pga ett envist diskbråck. Fyller istället tiden med rehab, alternativträning och jobb. Har nämligen precis utbildat mig till läkare och ska ge mig ut i arbetslivet:)

Vad händer?

Ja vad är det egentligen som händer? Väldigt mycket. Kanske därför det inte varit så mkt aktivitet häromkring. Ber om ursäkt för det, och lovar bättring!
Fjärde och sista blocket av ATn är påbörjat. Nuförtiden sitter jag i ett litet litet rum på en trevlig vårdcentral och kämpar på. Ja, lite kämpande är det förstås, men otroligt lärorikt. 

För vilka patienter är det som kommer till en vårdcentral? Ja du, jag skulle nog vilja säga- de allts flesta. De kommer gåendes med allsköns besvär, problem, huvudbry, symtom, önskemål och undringar. Vissa med benbrott, andra allvarliga infektioner, många med oro och funderingar. Ännu fler med hosta och diverse virusinfektioner. Denna variation är utmanande!
Den senaste tiden har det även firats jul och nyår, det har bakats lussebullar och ätits palt. Det har blivit knall-kall vinterlöpning uppe i Norrland och vi blev nästan bortblåsta uppe på Dundrets topp på julafton:)

  
Det har faktiskt blivit en hel del löpning de senaste veckorna. Snön gör att världen blir skonsamt mjuk att springa runt i…

Och så har det firats födelsedag!   

Dubbelspinning

Någon som skuttar upp i ottan innan klockan ringer?

Good for you i så fall. Vintermörkret har drabbat Sverige. Mörkt när man vaknar, när man kommer till jobbet, när man går därifrån. Och ibland känns det liiite kämpigt att ta sig iväg till träning efter en lång dag.

Men det är ju värt det!

När ryggen är sämre blir träningen dock mer komplicerad. Ingen lunchjogg. Ingen transport-löpning. Gym, spin eller sim: alla kräver de transporter och restid, ombyten och trängsel.

Är man konstig om man tränar två spinningpass på raken? Jag tycker inte det, tvärtom. Speciellt när den egentliga ”aktiva” cykeldelen av ett 55min-pass i princip bara är 40-45min… Men på Friskis blir man iaf lite uttittad när man kör dubbelspinning. Som jag ikväll.

Oh my. Svettigast på bygget var sannerligen fröken Clark. Efter första passet- ut till receptionen- snabbt trycka ut ny biljett- och sen kuta tillbaka in i salen. Andra passet var lite motigt. Och efteråt orkade jag knappt hålla uppe telefonen… 

   
Men nu är det helg! Och advent.

Ett år i allmän tjänst…

Idag är det exakt ett år sedan jag och en grupp andra nervösa stackare samlades på Södersjukhuset för att påbörja vår allmäntjänstgöring. Vår AT…

Vilket år det varit. 12 månader av kirurgi, ortopedi, anestesi, medicin, psykiatri. Hit, dit, akuten, avdelning, mottagning, jour, jour igen. Och igen.

Och nu återstår 6 månaders vårdcentralsplacering (och förstås en rejäl tenta) innan läkarlegitimation. Det går undan! Säga vad man vill om köer inför allmäntjänstgöringen, men jag måste säga att det är en fantastisk möjlighet att få testa på olika specialiteter. Många placeringar är förstås otroligt korta (endast veckolånga) och det är då otroligt svårt att hinna komma in i arbetet.  Men det är ändå en ynnest att få se, uppleva och suga i sig kunskaper från mer vetande.

För snart ska man ju bestämma sig vad man ska bli. Vad ska jag bli!!?

Och jag som hoppades att allt liksom magiskt skulle ”falla på plats” i och med AT… 

 

Rena Sim-psykosen

Och DÄR bröts radiotystnaden! Det har varit glest mellan inläggen häromkring. Jag kan delvis skylla på att jag lagt tiden på att träna istället, samt att den senaste veckan spenderats på en Kanarieö med dålig internetuppkoppling. Jag har varit på simläger, på Playitas. 

En gång om året anordnar svenska triathlonförbundet simläger. En hel vecka med dubbla simpass dagligen. Solig 50-meters bassäng varvas med Open water ute i det böljande havet. Olika grupper finns för simmare på olika nivåer: från absolut nybörjare som vill lära sig att crawla i bana ett, till elitgruppen i  bana fem.

Personligen hamnade jag i en av utvecklingsgrupperna i mitten. Och utvecklades gjorde man verkligen. Jäklar. Från att vara en lååångsam ”jogg-simmare”, som aldrig maxar i simhallen, knappt räknar längder, och som aldrig använder klockan i simhallen, till att faktiskt ha koll på min max-tid på 50 meter. 

 

Morgonpass i bassängen. Livet är lätt när allt finns på samma ställe! 

Playitas är ju lite av en idyllisk plats för träningsälskare. Att kunna promenera ner till bassängen för att köra ett morgonpass innan frukostbuffén är ju lite lyxigt:)… Och lika nära är det till gymet. Cykeluthyrnignen. Och havet.
  

Hela gänget innan veckans andra OW-pass. Navigationsteknik, ”runda-bojen-taktik”, och lite strategier för att ta sig förbi buffliga motståndare. 

Det har varit en riktigt härlig vecka. Att i en hel vecka umgås med likasinnade och nörda ner sig totalt i simteknik och träning i allmänhet. Tränarna har varit otroligt bra och teknikövningarna jäkligt utmanande och utvecklande. För något hände verkligen: plötsligt kom man framåt i vattnet snabbare men med mindre ansträngning… Det går fortfarande inte fort, men lite mindre långsamt :)

  
Jag och min roomie Johanna, nöjda efter ett av veckans pass:)

Nu gäller det bara att Hålla I. För man tappar fort när det gäller simning har jag hört. Kanske lyckas jag få till åtminstone ETT simpass i veckan framöver?

Fast först behöver jag några dagars vila. Arma armar.

Den försiktiga upptrappningen

Antibiotikakuren är avklarad. Tonsillen har återgått till normal storlek. Men det går lite upp och ned här borta…
Att börja träna igen” efter att man varit sjuk. Det är verkligen ett ämne man kan diskutera länge om. När börjar man? Hur börjar man? Och hur länge ska man ta det lite lugnt?

Jag brukar gå på känsla. Och utvärdera. Min första ”återkomst” efter halsflussen gick dåligt. Jag utvärderade och konstaterade: för tidigt. Att jag dessutom spenderade förra helgen ute på sjön kan förstås ha bidragit till att immunförsvaret förlorade mot ett virusangrepp…  

Segelbåtspremiär för mig. Det var så vackert! Att sova i en iskall koj var dock inte så klokt, sista dagarna av antibiotikakuren… 

Så förra veckan blev det ytterligare någon dags hel vila. Det är så tråkigt. Men med halsont eller feber ska man inte träna. Någon hjärtmuskelinflammation vill man inte få.

Så i helgen avklarades det första löppasset på ett bra tag. 15km i soliga Lill-Jans skogen. Oändligt långsamt, precis så höstigt härligt som jag föreställt mig…  

Ett löppass och ett pass på gymet blev det i helgen. Nu väntar en ny vecka. Full av roligt jobb och träning, om jag får önska fritt:)

Skit-tonsillit

…you heard me. Just nu är jag inne i vad som troligen är längsta träningsvilan på flera år. Orsaken stavas: Tonsillit (halsfluss). Eller  någon form av kombinerad halsinfektion. 

Jag åkte ner till Barcelona med rejäla halssmärtor och lätt feber, med förhoppningar om snabbt tillfrisknande från ”det lilla viruset.” En dag senare var halsflussen ett faktum. Så otroligt tråkigt. Äter nu en bred form av antibiotika sedan två dagar och blir sakta bättre. Men så sakta? Jag som aldrig haft halsfluss förut avskyr dessutom verkligen antibiotikans biverkningar…
Hittills fem dagars vila från träning. Jag försöker att hålla ut. Varför känns det som att alla andra tränar så otroligt mkt MER när man själv ligger raklång? För så känns det helt klart. 

  
Hotel W i Barcelona. Jag som längtat så länge efter denna resa, och detta hotell. Tur iofs att vi bodde på ett ytterst trevligt ställe, eftersom att en hel del tid spenderades just där:)

Nu är vi hemma, men undertecknad ligger fortfarande raklång. Håller tummarna för att förbättring är på gång…

Bokat!

Jäklar. Några tusenlappar fattigare, men i november bär det av! Simning och förhoppningvis en MaSSa sol. Under triathlontävlingen i augusti blev det ju smärtsamt uppenbart att simning är min svagaste gren (utan överdrift.) Så nu satsar jag på ännu ett simläger för att bli bättre på att ”inte drunkna”… Och jag måste ju erkänna att det var väldigt roligt förra året:) 

playitas bokat!
 

It’s back

Återigen lite struktur och motivation under löppassen! Utan pulsklockan har jag en tendens att bara mysjogga omkring nämligen…  

 
Det går lite tungt just nu. Benen och kroppen känns sega som stockar mest hela tiden, men när man väl kommer igång går det faktiskt att framkalla lite fart!! :) Denna vecka har det blivit ett intervallpass på 4x1km med 200m joggvila, och ett kort backpass på 7x 35sek. Bara för att få lite fart på påkarna och bryta av mysjoggen:)…

Stockholm Halvmarathon sett från sidan

Sämre utsikt över en löpartävling kan man ju ha!

  
Lördagen spenderades alltså i Tantolunden på söder, jobbandes på Stockholm Halvmarathon. Det var en lugn historia sett från vårt perspektiv! Vädret däremot, lite dramatiskt…

  
Vi klarade oss fram till de sista löparna kämpade sig förbi vid 18-tiden, sen öppnade sig himmelen! Lite blöt hemåtcykling…

Nu har en ny vecka börjat. Måndag innebar jobbjour och jag är så MÖR. Ett löppass i skogen botade iofs den värsta hjärn-röken:)…

Wattbike

Oh my. Idag är mina ben trötta.

Jag har nämligen stiftat bekantskap med en ny vän. Wattbike. Det är nog den första motionscykeln jag testat som faktiskt känns precis som att sitta på en vanlig cykel. Dessutom samlar cykeljäkeln in information från varje tramptag. Informationen sammanfattas i en gullig liten ”jordnötsillustration” på skärmen. Ju mer midja jordnöten har desto mer kraft förlorar man i varje tramp (som jag förstår det hela). Om jag ”bara trycker och inte drar” blir figuren som en lutande 8:a. Arbetar man istället med jämn kraft hela varvet blir det tjockare midja, och liknar mer en ellips… 

observera den lilla runda figuren nere till vänster!
 Intressant!

Man får alltså hela tiden information om hur man trampar, om du trycker/drar för mycket, eller om du använder höger eller vänster ben mer. Det går inte att fuska, det är grymt jobbigt. Och det är precis det som är meningen…

Här om dagen blev det ett 75min pass med medelwatt på 152. Det säger förstås inte så mkt, men för mig är det rätt så bra! Att jag dessutom körde backträning dagen innan gör ju inte att benen är piggare idag:)…

And along came autumn

Så fort det gick! Plötsligt var det inte alls lika roligt att cykla till jobbet…  

Hösten är ändå en fin årstid. Hög luft, svalkande temperatur och vackra färger. Allting andas löpning. 

De senaste dagarna har fyllts med mer än vanligt av den varan för mig. Kanske ett släng av hybris, men det har blivit löpning 3 av 4 dagar, och jag är nästan förundrad över att det hållit. I helgen blev det ett fint och lugnt joggpass runt Brunnsviken, igår intervaller; 8x3min med 1min joggvila, och idag extremt lugna 8 kilometer i lätt duggregn.

Tänk, för ett år sedan var jag glad om jag fick in ett pass löpning per vecka! Det har ändå hänt saker, måste jag säga. Ska fortsätta att kombinera med rehabträning förstås. Och det kan faktiskt hända att der blir fler triathlontävlingar, så det kommer troligen att bli en del cykel och simning. Förhoppningvis.

Solig jogg runt brunnsviken i lördags:)

Nu har jag förnuft nog att ta löpvila i några dagar, och hoppas på återkomst av solsken och jobb-cykling… 

 

Stockholm Triathlon

Från löpare till triathlet! Eller, kanske inte så där i ett nafs. Men mitt livs första triathlon var minsann en överraskande positiv upplevelse. 

Triathlon alltså, en materialsport utan dess like. Jag är verkligen ingen lättflirtad prylnörd, men faktum kvarstår: för att köra ett triathlon kräva en hel massa prylar. Kvällen innan loppet gick jag upprepade gånger igenom alla ”bara det viktigaste” saker jag absolut inte fick glömma. Hrm. Det blev en lång lista.

-Badmössa. Simglasögon. Våtdräkt. 

-Nummerlapp. Chip till foten. Märke till cykel och hjälp. Race-belt(?)

-Cykel. Cykelskor. Shorts. Solglasögon. Linne. Löparskor. Har jag glömt något??

Javisst, alla små saker: vattenflaska. Baddräkt. Sporttop. Sportklockan. Liten handduk. Rulla ihop strumporna. Hudlotion till armarna för att kunna få av mig våtdräkten…

När vi kom till tävlingsområdet på söndagsmorgonen slogs jag av hur ENORMT växlingaområdet var. Enormt. Långa järnställ utgjorde sammanlagt 4000 små platser att ställa sina saker. Organiserat kaos. Vi var på plats i god tid innan alla ställen fylldes, plenty of time to get nervous…

 
När det väl var dags att hoppa i vattnet insåg jag att vågorna faktiskt var ganska höga. Simningen- 750m i Riddarfjärden utanför stadshuset, blev en ganska helvetisk upplevelse. Svalde litervis med vatten och trodde aldrig att jag skulle komma fram. Motvind, strömmar, höga vågor. Nja. Inte så kul. När jag väl kom upp ur vattnet var jag darrig och yr, men när jag lyckats få av mig våtdräkten insåg jag lättat att jag i alla fall skulle slippa skammen att fastna i dräkten..

Cyklingen. Då började det roliga. Det flöt på, banan lockade till fortkörning på de långa raksträckorna utmed söder- och norrmälarstrand. Jag låg i omkörningsfil närapå konstant (roligt) och hade en känsla av att det gick undan! Uppemot 40km/h ibland, och medeltempot landade på 32km/h. Så nöjd!

Byte till löpning. Benen kändes som fullkomliga stockar. Jag var så lååångsam. Men alla andra tycktes konstigt nog ännu långsammare. Efter någon kilometer släppte den hemska känslan och de 5kilometrarna blev en rejält positiv upplevelse. Omkörning är ju roligt, som sagt:) Den totala sträckan landade på 4.77 km. Och medeltempot enligt var 4.30/km gps-klockan. Jag är nöjd…

 

upploppet! bild snodd fråån marathonphoto.com

Sammanfattningsvis: en jäkligt rolig dag! Utifrån resultat och placeringslista är det lätt att utläsa att simning är min svagaste sida. Jobbade mig dock upp från en 133e-plats efter simning till en 41a-plats efter löpning.

Och hörrni. Sa jag förresten att det här var rätt roligt? Ja, det gjorde jag nog. Så det kan nog ändå tänkas bli fler triathlontävlingar, pryl-hets och kallsupar till trots…:)