Inhalatorn och jag

Och så var man astmatiker?

Under ett löppass för någon vecka sedan lade jag förvånat märke till hur min andning började väsa. Trots musik i öronen hörde jag pipandet på utandningen. Jag riktigt kände hur jag fick pressa ut luften, och hur tungt det var att andas in. Mycket konstigt.

Några dagar senare, på nästa löppass, var känslan där igen. Väset. Det var ganska obehagligt när jag insåg att det inte var en engångsföreteelse. Denna gång var astmaattacken värre och det blev inte bättre under kvällen. Jag hostade, väste, hade nästan ont i bröstet. När jag skulle sova kändes det fortfarande riktigt tungt att andas.

Jahapp. Jag drog mig till minnes bardomens skolgympa på våren utomhus. Har alltid varit pollenallergisk, och ibland kunde det kännas rejält. Någon gång fick jag låna någon annans ”Bricanyl.”

I veckan fick jag således diagnosen allergisk/ansträngnings/infektions- astma av en kollega (således oklar diagnos, hehe) och fick en hel drös med allergimediciner och en inhalator…  Bufomix. Så kan det gå. Det har jag minsann skrivit ut till en hel drös patienter det senaste halvåret. Men nu vet jag first-hand hur man faktiskt använder den…:)

Det har blivit ytterligare ett pass sedan attacken. Det gick helt ok! Luftvägarna känns bättre. Däremot fick jag knappt någon luft alls på gårdagens simpass efter att ha glömt både allergimediciner och inhalatorn på morgonen.

Pollenallergi alltså!!

    

4 reaktion på “Inhalatorn och jag”

  1. Jag var ansträngnings-astmatisk under en period – för mycket exponering för pälsdjur är min konklusion, för nu är det borta :-)

  2. Ja alltså jag undrar faktiskt om det blir för mkt pälsdjur här också. Blir alltid värre när jag är hemma hos familjen… av någon anledning… Oroande!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *