Stockholm Triathlon

Från löpare till triathlet! Eller, kanske inte så där i ett nafs. Men mitt livs första triathlon var minsann en överraskande positiv upplevelse. 

Triathlon alltså, en materialsport utan dess like. Jag är verkligen ingen lättflirtad prylnörd, men faktum kvarstår: för att köra ett triathlon kräva en hel massa prylar. Kvällen innan loppet gick jag upprepade gånger igenom alla ”bara det viktigaste” saker jag absolut inte fick glömma. Hrm. Det blev en lång lista.

-Badmössa. Simglasögon. Våtdräkt. 

-Nummerlapp. Chip till foten. Märke till cykel och hjälp. Race-belt(?)

-Cykel. Cykelskor. Shorts. Solglasögon. Linne. Löparskor. Har jag glömt något??

Javisst, alla små saker: vattenflaska. Baddräkt. Sporttop. Sportklockan. Liten handduk. Rulla ihop strumporna. Hudlotion till armarna för att kunna få av mig våtdräkten…

När vi kom till tävlingsområdet på söndagsmorgonen slogs jag av hur ENORMT växlingaområdet var. Enormt. Långa järnställ utgjorde sammanlagt 4000 små platser att ställa sina saker. Organiserat kaos. Vi var på plats i god tid innan alla ställen fylldes, plenty of time to get nervous…

 
När det väl var dags att hoppa i vattnet insåg jag att vågorna faktiskt var ganska höga. Simningen- 750m i Riddarfjärden utanför stadshuset, blev en ganska helvetisk upplevelse. Svalde litervis med vatten och trodde aldrig att jag skulle komma fram. Motvind, strömmar, höga vågor. Nja. Inte så kul. När jag väl kom upp ur vattnet var jag darrig och yr, men när jag lyckats få av mig våtdräkten insåg jag lättat att jag i alla fall skulle slippa skammen att fastna i dräkten..

Cyklingen. Då började det roliga. Det flöt på, banan lockade till fortkörning på de långa raksträckorna utmed söder- och norrmälarstrand. Jag låg i omkörningsfil närapå konstant (roligt) och hade en känsla av att det gick undan! Uppemot 40km/h ibland, och medeltempot landade på 32km/h. Så nöjd!

Byte till löpning. Benen kändes som fullkomliga stockar. Jag var så lååångsam. Men alla andra tycktes konstigt nog ännu långsammare. Efter någon kilometer släppte den hemska känslan och de 5kilometrarna blev en rejält positiv upplevelse. Omkörning är ju roligt, som sagt:) Den totala sträckan landade på 4.77 km. Och medeltempot enligt var 4.30/km gps-klockan. Jag är nöjd…

 

upploppet! bild snodd fråån marathonphoto.com

Sammanfattningsvis: en jäkligt rolig dag! Utifrån resultat och placeringslista är det lätt att utläsa att simning är min svagaste sida. Jobbade mig dock upp från en 133e-plats efter simning till en 41a-plats efter löpning.

Och hörrni. Sa jag förresten att det här var rätt roligt? Ja, det gjorde jag nog. Så det kan nog ändå tänkas bli fler triathlontävlingar, pryl-hets och kallsupar till trots…:)

  
 

4 reaktion på “Stockholm Triathlon”

  1. Härligt Lisa! Du får skaffa en riktig tri-dräkt! Det underlättar MASSOR! Och en plastlåda att ha prylarna i i växlingsområdet. På tal om prylar… ;-)
    KRAM

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *