Löparlisa

… it could be raining.

Ärligt talat, äntligen sommar. Gårdagen var helt idealisk. Träning på förmiddagen följt av picnic i Rålabshovsparken och stads-häng. Och glass förstås. Vad gör det då att jag bränt fejan till närmast tomat-färg?

Häng i Rålis med några tjejer i klassen…

Igår var det även dags för. Trumvirvel…..Shortspermiär!!!

Vita ben ser solens ljus. Någon gång måste vara den första…

Och jag planerar minsann för en exakt likadan dag idag. Fast jag kan nog sträcka mig så långt som till att byta till Tantolunden, hehe…

Inte nog med att jag fått diskbråck, nu har jag minsann gått och blivit pensionär på riktigt: Jag har fått frikort.

Fast det kanske inte är så konstigt egentligen, det ena leder väl till det andra. Jag har ju faktiskt sprungit en del hos läkare och sjukgymnaster…

För ytterligare spä på pensionärskänslan öppnade jag idag mormors ”Året Runt” som hon lämnat hemma hos familjen… Och ser man på, visst hittade jag en hel del intressant läsning:

LED-ljusterapi, bra för vävnaderna… Aldrig hört om det förut.

Blev faktiskt lite intresserad av den här ljusbehandlingen. ”Light-emitting-diodes”, har använts en del på skadade tävlingshästar tydligen. Ska kolla upp det lite mer tror jag.

Tydligen bra mot diskbråck också(?)

Så kanske ska jag vid nästa läkarbesök öppna samtalet med ”Jo doktorn,,, jag har läst om en ny behandling i Året Runt,,,” precis som en äkta pensionär…

Menmen, pensionärsaktig i vissa avseenden må jag vara men inte i alla. Tack och lov. Och än så länge har jag inte uppnått pensionsålder, så nu måste jag sluta blogga och gå tillbaka till jobbet;)…

Tre dagar post-cykeltur är ryggen fortfarande ond. De senaste dagarna har jag ändå varit så snäll jag har kunnat mot den. Wetwestat lätt, styrketränat litegrann, legat på golvet, hängt, burit så lite som möjligt. Efter att ha upplevt ungefär 189 bakslag börjar jag att få lite rutin, om man säger så…

Diskruptur. I mitt fall vid nedersta ländryggskotan…/em>

Ps. Jag har faktiskt bokat in en ny tid hos idrottsläkaren nu. Finally!

Kanske bäst att undvika flat-screen TV?

Ps: Temat för dagens föreläsningar var behandling av övervikt i primärvården. Otroligt spännande, och viktigt. Det handlar om beteendeförändringar när de är som mest komplicerade. För första gången under fem år fick man handfasta tips om hur man på ett bra sätt tar upp frågan om vikt med patienter. Jag kan inte förstå att vi inte har mer undervisning om detta som är ett växande problem i samhället… (”Ett växande problem” höhö. Sorry, just had to)

Sakta med säkert börjar jag att inse att jag ska spendera en stor del av sommaren uppe i norraste Norrland.

Ju varmare vädret blir här hemma, desto mer förstår jag hur mycket jag älskar sommaren i Stockholm. Vänner kommer hem, man är ledig, dagarna är varma och nätterna långa. Stockholm är verkligen fantastiskt i juli-augusti. Det är den tiden på året som får mig att överleva vintern.

Och vad gör jag då?
Jag kommer att sitta på Gällivare lasarett på ortopeden. Visst, det kommer att vara extremt lärorikt. Fick ett mail för några veckor sedan där jag fick reda på att jag även ska gå jourer på akuten, och ta patienter från ”alla diskar”. Det betyder att jag och en annan underläkare tar alla möjliga patienter. Medicin, Gyn, Kirurgi, Ortopedi, you name it. Shit, det känns läskigt. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Minns jag över huvudtaget någonting från medicinterminerna? Måste nog fräscha upp kunskaperna innan jag börjar i juli…

Men egentligen ser jag fram emot att få ”testa vingarna” som läkare för första gången, trots att jag vet att jag kommer att bli sjukt nervös och få jobba häcken av mig. Nej kobbet på ortopeden är inte det största orosmomentet inför vistelsen i Gällivare, det är den lediga tiden: Vad ska jag göra när jag inte jobbar?

Medan folk ligger på klipporna vid vattnet nere i Stockholm kommer jag att mata myggorna uppe i urskogen. Får små-ångest över allt jag kommer att missa. Och till på köpet kommer jag inte att sova en blund i midnatssolen. Frågar mig själv varför jag inte bara tog nåt vanligt jobb inom typ psykiatri eller geriatrik här i stan, för att åtminstone få ha fritiden på ”rätt ställe”.

Menmen. Intalar mig själv att det är en bra erfarenhet. Att jag ju egentligen gärna vill jobba på ortopeden. Ändå känns det som att jag är på väg att gå i exil…

Sol. Inte för varmt. En dag som gjord för långt pass på cykel med trevligt sällskap. Det var verkligen wünderschön att ge sig ut imorse, på ett riktigt långpass. Hade sällskap av två halv-proffs. (Ok, båda hade iaf riktiga cykelskor och pedaler, och racercyklar.) Så jag fick kämpa rätt bra för att hänga med… Men de var snälla och lät mig välja tempo:)

Allt var frid och fröjd tills jag började känna av rygg-jäkeln. Ända sen utekvällen i fredags har den trilskats, och nu högg det till ordentligt. H*vte!!

Bara 9km från Södertälje, som var det ursprungliga målet, vände vi (pga mig). Omgivningarna var i alla fall fantastiskt fina, trots att jag var något nervig där bland bilarna som körde 70km/h…

Körde via Alby och längs gamla Södertäljevägen, och sen tillbaka!

Trots smärtan blev det ett sjukt härligt pass. Eftersom att man hela tiden får vila i nerförsbackarna känns det inte som att man blir så jätte-trött av cykelträning. Men idag när jag klev av cykeln insåg jag att benen nog fått jobba en del ändå, jag var helt darrig…

Psoas-läge i solen. Första position vid ryggont.

Efter återhämtning, lunch och glass i solen lyckades jag klämma in lite sjukgymnastik och styrka. Ryggen kändes lite bättre efteråt, men efter eftermiddagens shoppingtur är det psoas-läge som gäller igen.

Men för fasen, det får vara värt det, för jag har varit på långpass idag. Punkt.

Igår måste jag erkänna att det var rätt segt där på morgonkvisten. (Ok, hehe, hela förmiddan.) Till på köpet var vädret inte direkt uppiggande, grå-blask och tegn. Jag hade lätt kunnat ligga kvar i soffan som en degklump hela dagen.

Men ärlig talat, hur mycket piggare hade jag då blivit? När det är som segast är det enda som hjälper att tvinga sig upp ur soffan!

Igår hade jag faktiskt lite hjälp med motivationen. Sara var nämligen på sthlms-besök, och hon och Ingmarie hade bjudit in mig till wetwest på Eriksdalsbadet. Kan man då tacka nej? Knappast…

Bild från Ingmarie. Jag ser som vanligt ut som en galning i blåsten;)…

Efter en timmes babblande i en lyxigt stor bassäng var jag betydligt piggare än innan. Ryggen är väl lite si och så efter att ha klängt på en barstol i fyra timmar i fredagskväll, men jag hoppas att det går över fort…

Just sen hör helgen verkar det vara populärt med besök till storstan. Även släktingar från Gällivare är här:) Så dagen avslutades med ”släktmiddag”. Vilket betydde take-away, hehe. Här är vi inte fina i kanten. För det viktigaste är ju faktiskt sällskapet!

Gällivare-släkt på finbesök hos föräldrarna…

Käkar sushi när jag får chansen!

Idag vaknar jag betydligt piggare än igår (I wonder why?) Och solen skiner! Så idag blir det bestämt ett riktigt cykelpass, (utomhus) följt av en tripp till gymet när man väl är varm;)…

Njut av solen everybody!

Vaknar upp och inser att jag skulle varit på SÖS barnakut för 40 minuter sen, ombytt och klar. Det är jag inte, för jag ligger i min säng. Det var helt enkelt för roligt igårkväll.

Ibland måste man få vara o-duktig. Har alltid varit plikttrogen, men eftersom att det faktiskt var klasskompisar som övertalade mig att skjuta på min rest-jour (efter min däckade vecka) så kändes det ok. Det är ingen på akuten som saknar mig, eller ens visste att jag skulle komma.

Ingen kommer att tacka en för att man ”är en duktig flicka”. Oavsett vart man börjar arbeta sen finns risk att man sliter ut sig… Så nu, sista året innan man börjat jobba är det bara att passa på: Lika bra att ha roligt och sen ”råka” glömma sin praktik, trots att det är out of character…

Bild från Trollpedia…

Ps: kommer förstås att gå barnjouren, men jag gör det helst en annan dag…

Nu är jag mör.

Har spenderat dagen med att försöka, (med hjälp av motiverande samtal förstås) övertyga en patient att leva ett mer hälsosamt liv. Det är inte så lätt. Ibland känns det som att man stångar huvudet in i en vägg. För det spelar ingen roll vad patienten säger att han/hon ska göra medan man sitter i samtal, utan det enda som räknas är vad som sedan sker när de kommer hem… Man vill bara skaka om patienten och säga: Du måste börja promenera!! Annars får du en hjärtinfarkt snart! Men det gör man förstås inte…

För att kompensera för utebliven fysisk aktivitet hos patienten och matcha mitt trötta huvud med en lika trött kropp har jag:

Cyklat till och från vårdcentralen, och på hemvägen kört en ”liten omväg” (host) via Huddinge och Flottsbros skidbacke.

Bildbevis på att jag faktiskt var där…

I Flottsbro spenderade jag en himla massa tid som knatte-åkare i Huddinge Skidklubb:) Fast jag blev inte långvarig i den sporten, hatade nämligen barmarksträningen, vilken ju varade 10 månader av 12…

Totalt 30km cykling blev det, i ett hyfsat tempo. Det blev sjukt varmt! Mer och mer kläder åkte av under färden. Så otroligt skönt att få svettas utomhus! Tur att jackans armar gick att ta av…

Jack-armar knöts runt sadeln.

Efter att ha laddat om med både smörgåstårta och princesstårta hemma hos föräldrarna svängde jag förbi gymmet och pressade ut lite mer svett. Och nu är jag mör, efter att ha tränat för både mig och patienten…

Imorgon är det fredag! (For your information) Och det innebär för mig ledigt. Har en helt underbart extra-ledig fredag framför mig. Och förhoppningsvis, om vädret tillåter, blir det premiär på Mosebackes uteservering imorrnkväll! :)…

Ps. Förhoppning nummer två är: träningsvärk!

…får ryggen lida. Och ibland är jag faktiskt jäkligt dum.

För hur smart är det egentligen att glömma att gå av tunnelbanan i Mariatorget när man ska byta till pendeltåget? Så att man sen måste slänga sig av i Slussen, fälla alla tanter i sin väg i äkta rugbystil för att byta perrong, åka tillbaka till Mariatorget och sedan kuta järnet, med en tung väska på en diskbråcksrygg, till Södra Station?

Inte så smart.

Hann i alla fall, med 2 min marginal…

Hur smart är det sedan att, samma dag, med samma tunga ryggsäck och samma diskbråck, kuta järnet till pendeltåget (denna gång i Flemingsberg) fastän man är helt medveten om att det är en fysisk omöjlighet att hinna dit på tre minuter, ens om man var Road-Runner himself.

Jäkligt onödigt om du frågar mig. Och jag missade förstås pendeln, det var ju en fysisk omöjlighet…

Tänk att det ska vara så viktigt att inte komma försent. Och på hemvägen hade jag ju inte ens en tid att passa! Vad är det för stressad ur-instinkt som får mig att satsa järnet för att hinna med ett jäkla tåg? Eller är jag bara en tvättäkta stockholmare?

Menmen, man kan ju nästan säga att jag varit ute och sprungit idag…

It’s here. The pollensäsong.

Får på nyheterna reda på att björkpollennivåerna har nått rekordvärden de senaste dagarna. Jo vi har märkt det, tänker jag. Men jag inser plötsligt varför jag har haft en tryckande konstig huvudvärk i några dagar.

Jäkla björk!

Fast jag älskar våren så bär den här säsongen alltid med sig ett visst mått av vånda. Röda ögon, rinnande näsa, bihålorna känns som att de är fulla av tryckande bomull, huvudet värker. Speciellt jobbigt blir det ju när våren är så sen och allt slår ut samtidigt. Får ett sms av syrran på eftermiddagen: ”Pollen is killing me!!!”
Det är fler som plågas. Jag brukar inte önska mig regn, men nu skulle ett skyfall inte sitta helt fel…

Tur att jag inte är i mitten av någon tävlingssäsong löpmässigt… (Hmmm, lite ironisk där. Vad skulle jag inte göra för att få ta en springtur i skogen?) Men jag måste erkänna att det var rätt skönt att gå in och träna idag! Pollenfri, sval luft- yes please. Efter en otroooooligt seg och stillasittande föreläsningsdag (med bara lite eftermiddagsskolk) var jag nämligen rätt träningssugen, pollenskalle till trots.

Det blev ett cykelpass på tant-motionscykeln på gymet, ett mjölksyrapass som hette duga. Intervaller i en stege: 3 x(4,3,2,1 minuter) med 1 min vila rätt igenom. Om jag vanligen brukar flåsa rejält lät jag väl som en säckpipa idag med mina retade stackars luftrör…

Men det var det jag ville uppnå: Dödströtthet!

Vattenlöpning kan vara riktigt bra träning och rätt så roligt, ibland. På sistone har jag blivit bortskämd när det gäller wetwest-passen. Oftast har jag haft trevligt sällskap, och om jag kört ensam har jag alltid haft musik i öronen. Sist, när jag körde med Ingmarie till exempel, kändes det som att tiden flög förbi. En timme gick på ett kick.

Idag hade jag varken musik eller sällskap, mp3n låg kvarglömd hemma. Katastrof. Tiden sniglade sig verkligen fram och jag kollade på klockan minst tre ggr i minuten…

På något konstigt sätt känns det också som att tiden går oändligt mkt mer sakta när varven är mindre. På Eriksdalsbadet finns den enorma 50m bassängen. Där tar ett varv nästan 10 minuter. I Västertorpshallen (där jag mest kör) är poolen 25m och man måste vända efter 20m pga att det blir för grunt… Kontentan blir att man måste köra tre varv för att komma upp i 10min, och på nåt underligt vis går klockorna långsammare. Det måste vara någon sorts tidsförvrängning, typ en synvilla fast för tid.

Men kanske gäller samma sak även vanlig löpning? För en mil känns mycket kortare om jag springer ett stort skogsvarv än fyra små. Och hur många tycker egentligen att det är roligt att springa t.ex. 10 000m på bana? Runt, runt, runt…

Herrehjälp, idag var det långtrååååkigt. Men, jag tvingade mig i alla fall kvar i vattnet i 70 hela minuter. Bra jobbat, för den tiden kändes som minst två timmar.

Resten av dagen har tiden dock rusat förbi. För så går det när man har en extra ”bonusdag” ledigt från skolan, solen skiner och man har trevligt besök. Time flies.

Nikki (vännens lilla lamm/hund-blandras) var också med på besök:)…

Imorrn gissar jag att tiden kommer att snigla lite igen. Föreläsningar om klinisk psykofysiologi låter inte jätte upphetsande… Men jag längtar redan till morgondagens cykelpass på gymet;) med musik dvs. Bäst jag lägger ipoden i väskan redan nu!